vad slö jag har blivit på att blogga här.

Har startat upp en blogg till på annan adress där jag tar upp mer politiska saker. Känns som om jag vill skilja den delen från den jag är på insidan så att säga. Men är ni intresserade så får ni adressen dit om ni ber snällt

Ja vad finns att förtälja. Vi har varit i tingsrätten och tvistat eller vad man nu kallar det, får utslaget på måndag och helt ärligt så har jag inga höga förhoppningar, mest för att jag inte vill falla genom golvet om jag förlorar. OM jag gör det måste jag o T komma fram till ett okej umgänge. Jag har jättesvårt för att tänka att jag bara ska träffa min goding varannan helg, plus att jag kommer vara tvungen att åka tidigt på fredag för att hämta och tidigt på söndag för att lämna, jag hoppas och ber att vi kan vara vuxna nog så att han kan fortsätta hämta när det är dags för lillfis att åka dit isf.

Samma om jag vinner så måste vi finna en lösning som passar, att T har körkort underlättar helt klart för honom oavsett vad, jag håller på med min lapp men det tar tid, jag är fortfarande extremt bilrädd och därmed osäker så det måste bli mängdträning i massor. Det lär inte bli till nyår som P tycker, jag får förlänga mit lämp för första året försvann ju bara och det har inte blivit tillräckligt kört sista tiden trots att det låg på våran agenda.

Boken säljer… inte alls ha ha ha. 5 sålda ex i papper och 1 e-bok. Men det var kul att skriva den och förhoppningsvis blir det några fler sålda till jul.. kanske…

Gav bort ett ex till min goa söta granne nyss, de ska flytta i dec:-( trist, de är såå goa o mysiga hela familjen.

Bokprojekt nr två ligger i startgroparna, först ville jag hålla det jättehemligt men insåg att det förtar hela vitsen med projektet. Jag skriver om människor som överlevt sexuella övergrepp, det handlar om människor som blivit utsatta som barn först och främst.

Jag har annonserat på lite olika sajter efter folk som kan berätta sin historia och sen får vi se hur upplägget blir. Jag vill även kontakta myndigheter, skolor och polis för att få en bild av hur man arbetar när man får misstankar om att övergrepp pågår, vad som händer efter en anmälan osv

Under förarbetet har jag blivit mer och mer sugen på att arbeta mer aktivt, har folk från en organisation i min kontaktlista på FB och intresset har väckts. Att stå framför folk och prata är ju en av mina starkaste sidor, varför inte göra något vettigt av det?

Skulle vilja föreläsa för barn och ungdomar om detta, få dem att förstå att det finns modiga starka vuxna som tror på dem om de behöver bli trodda. Att man som barn alltid har rätt att säga nej, men även att man som tonårstjej har rätt att säga nej och bli respekterad och vad man ska göra om så inte är fallet. Skulle vilja snacka med tonårsgrabbar om samma saker.

Skulle vilja tala med lärare och se om de ser vad jag såg när jag jobbade som lärare och hur de agerar om de misstänker….

Ni ser.. det händer mycket i min lilla trötta hjärna nu.. för trött är jag.. väldigt trött och vet fortfarande inte vad det är för fel på min onda arm.

Ska till läkaren i november på en rejäl check-up, finns misstankar om problem med sköldkörteln.. ja men hejsan hoppsan.. så man är kanske kroniskt sjuk och lever ihop med ett skröppel… livet blir knappast bättre va *ASG*

Som jag sa till en granne och tillika förälder till flicka på fisens dagis… man måste se allt som händer som positivt och utvecklande, även om det är något som är utav helvete jobbigt och slitsamt… det som inte dödar härdar, tänk positivt

Det blir visst ett inlägg till idag…

Älskade P kom hem från jobbet och var lite underlig….på ett positivt sätt.

Först tyckte han att vi kunde beställa hämtmat i dag…. sen började han dilla om att vi ju firar två år snart och att jag ju gillar presenter…plus att det skulle ju vara kul om jag kom in i rätten med något fint… började ana, men vågade inte hoppas (det där med rätten var nog mest ett litet skämt) för han skickade ett mail med lite bilder på en sak jag önskat mig ett tag…En laptop av minimodell..har velat ha en rosa för att skaffa en matchande mobil HIHIHI

P tyckte dock att en röd var mer vuxet så han skickade bilder på denna fina aparat…. och när han kom hem hade han köpt den till mig… tokgubbe….blev så glad och rörd att jag fällde en tår.

Sitter med min nya röda blommiga älskling nu och de pengar jag skulle lagt på en dator i januari får gå till studielitteratur istället..alltid något

måste ju uppdatera. Blev ju väldigt dränerad efter boken blev klar men jag har förstått att jag är saknad… känns ju lite mysigt…

SÅÅÅ.. låt oss börja…Jag är ju skuldfri numera och firade med att gå till kronofogden och få ut ett ”skuldfrihetsintyg” som ska visas upp i tingsrätten på måndag då huvudförhandlingen kring pojkens boende är…känns skönt att kunna ge till soctanten så hon kan torka sig i arslet med.. och även exet (vinkar till Skara där han sitter och läser detta) som gång på annan påpekat att de ska undersöka min ekonomi… det är ju faktiskt så att man är inte sämre förälder för att man har dålig ekonomi, men kronofogden och jag har iaf gjort upp nu GÖTT.

SEN var vi på banken jag o P… fick ett lånelöfte på 1.4 mille.. banken blinkade inte ens över min ekonomiska situation, de tog upplysning och gjorde en nogrann koll och såg att ja, jag har en anmärkning men den är betald så jag fick utan problem stå med på lånet.

Varför skulle vi låna undrar ni? Jo vi hittade ett drömläge. Ett hus i skogen utanför Hyssna, där vi vill bo. Vi kollade upp allt praktiskt först, jag ringde skolan och visst fanns det plats för lillfis om så skulle vara fallet, de rådde oss också till hur vi skulle gå till väga med överflytt. Min tanke hade varit att låta honom gå här i Götet till sommaren men de hade lite andra förslag så allt var ordnat på den punkten. I och med det beslutet så var vi också tvungna att ta lite andra beslut, efter snack med både banken och studievägledare beslutade jag att söka in på universitetet igen. Jag gjorde lite tester över nätet, pratade med massor av människor som jobbar inom de områden jag är intresserad av OCH med CSN och det visar sig att jag har 7 terminers studiestöd kvar, inte 3 som jag trodde… vilket förändrade bilden något.

Jag har sökt nu.. och hoppas att via högskoleprovet säkra en plats…..på socionomprogrammet. Jag vet att det finns folk som lackar ur på mig att jag hoppar fram och tillbaka men det här känns som rätt steg, förstår inte varför jag inte valde socionom sist jag började plugga, när jag levde med exet men det var mycket som hände då som inte var rätt.

Huset då?

Jo.. i skogen.. 3 hektar mark varav större delen skog, precis som vi vill ha det.. MEN huset var i SÅÅÅ dåligt skick, säljaren ville inte sälja det skulle gå på exekutiv auktion och ägaren motsatte sig verkligen det hela. Det hade varit ute en gång tidigare hos KF men banken hade inte godkänt budet. Det var sjaskigt, elen avstängd, det stod tomma mjölkförpackningar överallt och bönburkar.. uppenbarligen bodde han där men värmde maten på ett campingkök som stod på golvet i vardagsrummet.

Vi kollade upp honom och han är ”some sort of caracter” kan jag ju säga… vi kände att lägga bud där… på runt millen, skulle innebära minst en mille till att fixa till stället. Fuktskadorna gjorde att det luktade illa i huset och han hade haft planer på någon slags trädgårdsförsäljning, blåbär och det var skit överallt, tomma krukor, maskiner bilar.. you name it.

Vi såg framför oss hur vi aldrig skulle bli av med honom, han hade nämligen en hel massa konstiga avtal med ett företag, nämligen det han själv ägde. 2.8 hektar av marken arrenderades av hans företag och det skulle vara avskrivet men var inte..

Sen såg vi ett avsnitt av ”mannen under trappan” och kände att nej… det kommer bli så… så vi backade. Vi hade tänkt att buda max en mille med tanke på att vi behövde utrymme för reparationer i budgeten, huset gick sedemera för 1.350 000 så det hade inte gått iaf.

MER då…hmmmm

Boken är ju som sagt klar… på bussen från anställningsintervjun för ett par veckor sedan träffade jag en kvinna som var på väg till bokmässan och behövde lite guidning.. Vi kom att tala och det visade sig att hon är författare och jobbar som frilansredaktör på LL-förlaget (lättläst) samt har lite kontakter här och var. Hon blev jätteintresserad av min bok som jag så klart sålde in *he he* men hon presenterade sig inte. Dock gav hon lite ledtrådar kring vad hon gjort så jag googlade och hittade henne, sände ett mail och voila jag tror jag har fått en mentor.

Jag berättade för henne om min nästa bokidé (som inte är en roman utan en bok kring ett ganska tungt ämne) och hon är på och puschar mig och kom med lite tips om hur jag skulle angripa det hela.

Känns jättekul att ha fått en sån kontakt, hoppas hon inte tycker att jag klistrar mig på henne bara. Verkar vara en underbar människa. Hennes ”pojkvän” bor tydligen där ute där jag jobbar nu…inser att det låter helknas att säga pojkvän när man är närmare 50 som hon är .. men så sa hon så då får det bli så

På måndag är det huvudförhandlingar i tingsrätten kring lillemans bonde… det gör ont i mig att hans pappa måste dra det så långt. Han påstår att HAn agerat vuxet i det hela… känns inte särskilt vuxet att bara någon vecka efter han fått veta att jag har träffat en ny stämmer mig på boendet… nä inte särskilt vuxet.

Min advokat är iaf bäst och vi har en strategi som känns väl förankrad och även om jag inte vill få upp mina förhoppningar så vet jag att den som får betala i slutändan är den som startat upp det här. Och det är INTE jag, jag ville leva mitt liv utan exet och det straffar han mig fortfarande för…barnsligt.

För att visa kan jag citera från utredningen en sak han sa . ”W måste förändra sig om jag ska kunna lita på henne igen”.. Han menar så klart att jag ska bli foglig och göra som han tycker att jag ska göra… inte vara glad positiv, förälskad och energisk… nej nej..

Pinsamt är ordet… men som sagt.. det är han som får betala, både ekonomiskt då han får stå med den dyrare notan av de juridiska kostnaderna (han trodde väl att han skulle skuldsätta mig men jag har rättshjälp tack o lov) och de känslomässiga…

”Pappa tycker att du ska flytta tillbaka till Skara, det vore det bästa säger han” är en annan kommentar som dyker upp.. kan han för fan inte sluta att prata om sånna saker med vår femåring… skandalöst.

Men men.. skit sak samma.

Saker och ting löser sig ändå förr eller senare. Jag lever ett bra liv med en underbar man som visserligen är lite trög i bland men vilken man är inte det? En man som uppmuntrar mig att göra vad jag känner känns rätt och stöttar mig känslomässigt och alltid finns där…. tycker synd om P som kastats in i allt detta och får stå ut med att jag känner mig hopplös och trängd av alla utredningar och påhopp.

Antar att det bevisar att han älskar mig oändligt mycket mer än jag trott… och jag älskar honom..

jag har inte slutat att blogga… har bara kännt mig lite dränerad på skrivande efter boken.

Har fått jobb.. jobbar numera på ett trevligt litet företag längst ute på Nya Varvet och pysslar med marknadsundersökningar… skoj gäng, inget drömjobb men en inkomst och bra tider och bra lön…

Återkommer längre fram när inspirationen väcks

ROmanen om NIcke och Annika är färdig och finns till försäljning hos vulkan.

Det går att köpa den som traditionell ”pappers-bok” eller som e-bok för den som orkar printa ut själv eller läsa på skärmen.

Köp den! lämna gärna recensioner till mig här i bloggen eller till min mail.

Jag ser fram emot att få era åsikter, även negativ kritik är bra för man kan ju inte bli bättre om man inte vet vad man gör fel.

Nu ska jag ta lite skriv-vila ett tag, kanske tom från bloggen. Sen startar jag upp nästa skrivprojekt, jag har fyra funderingar på gång som jag är oerhört sugen att sätta i gång med.

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=38351

där är länken igen ifall det inte funkar att klicka på ordet ”vulkan” högre upp.

I övrigt.. anställningsintervju i går.. hoppas hoppas. Jag var en av tio som valts ut bland över 100 sökande så det känns spännande.

PS köp min bok *S*

Ringde äntligen vårdcentralen i går och fick tid omedelbums.

Sköterskan jag talade med var lite förvirrad, förvånad och irriterad över att jag inte blivit skickad till röntken då i februari när jag var där, hon trodde INTE det var en nerv i kläm som läkaren då trodde, inte helle en muskelskada för det är så diffus värk…vette fanken vad det är… antingen har jag väl cancer eller så får de amputera armen *sjuk humor jag vet*

Har sovit urkasst i natt.. först väcktes jag av telefonen… Ps ex ”over there” som alltid låter maxantalet signaler gå fram, och sen gärna ringer igen ett par gånger eftersom hon vet att P inte vaknar av telefonen….att vi är två stycken till som bor här verkar hon inte bry sig om det allra minsta.. skitkärring rent ut sagt.

Sen kom lillfis intassande… han mumlade något om en mardröm och att han hade ropat på mig, men det hade jag inte hört trots att jag bara låg och halvsov….

Sen var det tydligen hemgång från krogen precis utanför vår balkong, fönstret öppet för det var så varmt, det innebär att vi hör alla djupa diskussioner som pågår utanför..tydligen är det en naturlig rastplats precis vid vårat hörne för ALLA stannar och pratar där.

SEN kom regnet… rejält… där någonstans lyckades jag somna.. men då var klockan långt över 2, för P kollade klockan vid 1 och jag frågade…

Helg sen då.. jag föreslog till P att han skulle ta en tur till landet ensam… dels för att jag är trött och nog behöver sova i egen säng ett par nätter till.. och dels för att han behöver det. Kanske kommer han bli lite längtig om han sover där någon natt ensam, det har varit låg frekvens sen danmark.. ingen frekvens… trist.

Känner för att få färdigt romanen och i natt när jag inte kunde sova var det ju läge att ligga o fnula lite på idéer om vart historian ska ta vägen och jag tror jag har klart för mig vad som ska hända de olika huvudpersonerna.

Nästa romanprojekt blir nog lite mer invecklat, denna historia är ju en ganska enkel berättelse om kärlek som kommer på avvägar och människor som träffas och skils och träffas igen genom livet… nästa blir nog en mer sci-fi-inspirerad berättelse som springer ur en diskussion jag och P hade sent en natt… läs mitt inlägg om Darwin och det naturliga urvalet så förstår ni vad vi snackar om innan vi somnar *ha ha* och den romanen kräver nog mer studier och forskning så att det inte blir några sakfel, sånt är så irriterande.

Doktorn i dag då.. kl 14… får se vad som händer, om jag har båda armarna med mig hem sen.

Inte många känner till mina monster.. berättar jag om dem så förstår människor ofta bara ena sidan, för det är den uppenbara. Ätmonstret… det som tar över mitt inre när allt gått åt helvete, när det är synd om mig, när jag är ledsen och mår kasst… då ploppar ätmonstret upp och talar om för mig att jag ju ändå är så jävla ful och värdelös att jag lika gärna kan unna mig något gott… mycket gott… sött och fett, helst i kombination.

Mitt andra monster…. straffmonstret, svältmonstret… det smyger sig ofta på mig utan att jag märker det. När jag haft besök av ätmonstret händer det att svältmonstret hoppar in och tar över en kort tid, som för att kompensera, men oftast så avviker svältmonstret ganska snart… men ibland liksom stannar det…

Som den gången i gymnasiet då det bodde med mig i 4 månader….. jävlar vad jag gick ner i vikt, för mig var det det bästa som hade hänt mig… jag blev smalare och smalare och ingen misstänkte att jag hade problem, utom en idrottslärare men honom kunde jag dupera bort och mitt lilla monster hjälpte mig med lögnerna…..

Eller sen, när jag flyttade till Skövde… det började med ekonomiska problem som gjorde att jag helt enkelt inte hade råd att köpa massa extra mat… och utan att jag ens märkte det bodde svältmonstret med mig i över ett halvår. Jag svimmade hos optikern, jag svimmade när jag gick upp för trapporna hemma.. men jag var smal.. jag hade för fasen tom en platt mage.

Jag hade en period för ett par år sedan, något halvår efter min skilsmässa… då svältmonstret blev inneboende hos mig….

Man kan tycka att när jag väger nästan (eller tom över) 100 kg att ett svältmonster är en välkommen kamrat, men mitt problem är att jag har redan förstört så mycket av min kropp att det inte får bli några längre besök av monstret igen.

Min galla pajjade troligtvis till följd av de längre besöken av svältmonstret. Min matsmältning är också helt uppfuckad, min mage och mina tarmar

Varför skriver jag om detta nu?

Jo för att jag kom på mig själv i går med att inte äta… helt seriöst.. jag äter INGET på dagarna.. gröt till frukost och leverpastejmacka efter lämning på dagis (förlängd frukost)… sen INGET förrän middag vid 18-20 någon gång….

Jag känner ibland att det suger… men det är inget jag tänker på…

Visst behöver jag verkligen gå ner i vikt, men jag skulle må bäst av att ha en regelbundenhet i mitt ätande, men är jag inte hungrig så ska jag väl inte äta?

Jag är 36 år gammal och har fortfarande inte kommit underfund med min kropp och mitt ätande, förstår mig inte på hur min hjärna fungerar när jag, som ändå väger som jag gör, utan att tveka plockar till mig choklad i butiken, mitt i veckan.

För några år sedan gick jag med på ett vad. Jag var aktiv på Netdoktor.se och var med i ett forum för *surprise* viktminskning. Vi slog vad om att vi skulle klara oss i 100 dagar utan sötsaker, efter 23 dagar var det bara jag av 37 tjejer kvar- jag stod ut i 100 dagar och gick ner 8 kg….utan att lägga om kosten i övrigt, utan att träna. Det enda jag tänkte på var, inget godis, inga kakor, inga bullar och i mesta möjliga mån osötade matvaror så som bröd, ketchup, sylter och moser utan socker…

8 FUCKADE KILO på 100 dagar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Utan någon större ansträgning…

Detta gör att jag blir sur på mig själv för att jag i förrgår tackade ja till en skittles… en liten godisbit ( i storlek med en smartie) som i stort sett bara består av socker… borde kunnat säga nej men sa ja av bara farten…

Mitt värsta monster är nog ändå jag själv…. kanske kan få hit någon som kör en exorsisttimma på alla mina monster, så jag kan komma ut från rummet normalviktig och monsterfri *ASG*

Näääe.. jag är den jag är, och ser ut som jag gör och äter som jag gör av orsaker som jag själv faktiskt KAN styra över.. jag är INTE sockermissbrukare längre däremot är jag helt klart överätare och jobbar på det.. ska inte heller slå över till underätare.

Jag är ju för fan svensk.. ska det vara så svårt att bli lagom då ??????

men sängen här är sååå underbart skön att det är svårt att gå upp på morgonen.

Känns ju inte riktigt som jag har bråttom upp på morgonen heller, lillfis börjar dagis 9.30 och jag har inget att göra hemma.

Söker jobb som en blå, har nog blivit 20 ansökningar sen i måndags, har skickat en hel del ”spontanansökningar”, ringt och följt upp tidigare ansökningar och ligger i som fan, för jag är SÅÅ less på att sitta hemma, att behöva be P om pengar osv osv.

Är fortfarande oerhört trött också, måste verkligen få tummen ur det berömda hålet och hitta en läkare denna veckan, kolla min arm och ta tusen provrör blod och kolla… är så mycket som känns fel med mig rent fysiskt nu, brukar verkligen inte må så här.

Kollar på Doctors på fyran över dataskärmen – där handlar det om ”Mind-body-connection”.. att man skapar sin egen lycka, att man måste fightas när det gör ont och är jobbigt fysiskt så klarar man allt… men när man inte orkar…jag lägger all min energi just nu på lillfis och att söka jobb sen är jag färdig för sängen före 22, vilket INTE är likt mig… absolut inte.

Men något som ÄR sanning som de också snackar om är att man skapar sin egen lycka, man kan påverka mer än man tror, att en positiv inställning är halva vägen till ett friskt och lyckligt liv.

P och jag har haft många djupa och intressanta diskussioner under kvällarna på landet.. jag älskar att vi tänker på samma sätt, och även när vi inte tycker och tänker lika så kan vi vända vrida och debattera utan att det blir så stor grej av det.

Senaste veckornas debatter har handlat mycket om Darwin och det naturliga urvalet.

Om intelligenta som utrotar sig själva genom att vänta med att skaffa barn till senare i livet, de som först gör en karriär och sen när det väl är dags att skaffa barn är det inte alltid det går, man är ju mest fertil runt 20. Inga regler utan undantag så klart, men ser man i det stora hela så är de flesta som skaffat barn före 30 inte högutbildade, har ofta torftiga betyg och är helt enkelt inte lika intelligenta som de som skaffar barn vid 35-36, eftersom de med högre intellekt börjar vilja ha barn senaren och intellekt är ärftligt till stor del så kommer färre och färre högintellektuella födas och man utrotar alltså sin egen ras genom att inte kompromissa.

Samtidigt vet ju de som skaffat barn tidigt och efter barnen skaffat sig en högre utbildning hur jävla svårt det är att plugga och ha barn.

En annan sak som har med det naturliga urvalet att göra hörde jag på ett tv-program medans jag målade (såg alltså inte utan hörde bara)…. att snällhet är det ”dåligt drag” vad gällande det naturliga urvalet. Bland annat hade man gjort besök på ett soppkök där man gav husrum och mat till utstötta i samhället, människor som annars förmodligen skulle dö av svält och/eller kyla… frågan som ställdes var att om man bara lät dem vara och tog bort vår snällhet så skulle samhället snart inte ha några av ”lägre klass” kvar, inga uteliggare eller a-lagare för de skulle utrota sig själva.

Ser man till längre bak i tiden var det ju var man för sig själv, om någon blev sjuk så var det dags för den personen att dö helt enkelt, man tog hand om sig själv och att hjälpa andra var ju att ta bort fokus och resurser från sig själv, egoismen var ett måste för överlevnad. Moral är inte en gyllene levnadsregel utan det är vad man gör för att platsa i dagens samhälle, för att man ska orka leva i dagens samhälle med de oskrivna lagar som finns. De som lever omoraliskt är över lag inte lyckliga eller så är de rebeller som har ett behov av att göra uppror (vilket iofs kan tyda på att man mår dåligt)… Återigen ingen regel utan undantag.

I dag slänger vi in våra sjuka och döende på hem och sjukhus, vi håller dem till liv till varje pris, människor som är så sjuka att de varken kan sköta sina egna toalettbehov, äta själva eller ens tala SKA bara hållas vid liv och man pumpar i mediciner och har hjärt- och lungmaskiner för att de ska leva till varje pris…. men till vilket pris?? Om en person inte ens kan tala själv…. vad är det för liv? Det är ju då man kommer till frågan om barmhärtighetsmord… jag vill inte att någon ska bestämma att jag ska leva som en grönsak om jag blir sjuk, skadad eller gammal… jag vill bestämma själv, jag vill inte att läkarvetenskapen ska tävla om att hålla mig levande så länge som möjligt.

Ge de pengarna och resurserna till våra barn i stället, lägg den energin på att skapa en bättre värld för de som är unga och friska och tvinga inte mig att bli ett vårdpaket med blöt blöja och dreggel och utan möjlighet att se dagsljus när JAG vill och bestämmer… den dagen jag inte längre kan äta min älskade glass, dricka mitt kaffe eller gå på toaletten själv…. då vill jag inte leva längre.

Roade mig med att under veckan måla om köket i stugan. Nu är det ÄNTLIGEN en annan nyans än den rosa/aprikosa som svågerns exfru tydligen valde någon gång i början av 90-talet. Från början var tanken någon slags ”kaffe-med-mjölk”-färg men det blev en mer grå färg… sktisnygg helt enkelt, ganska mörk vilket gör att dörrkarmar och fönsterkarm framträder mer och det är såå fint.

Första gången jag någonsin gjorde något liknande, fick lite stöd och hjälp av P som faktiskt höll sig från köket större delen av dagen och lät mig hållas. Lite kludd blev det.. när jag drog bort maskeringstejpen från listerna fick jag med mig lite färg vilket gjorde att det blev lite aprikosa ”lister” här och där men det ska fixas till med en liten pensel nästa gång vi kommer ut.

Tyvärr kan jag inte förära er med foton eftersom jag glömde kameran i stugan. Dessutom var inte alla möbler på plats igen och det ska ju vara snyggt på ”efter-fotot” he he

Katten är iaf helt död nu, hemma i stan och dags att vila upp efter några veckor mer eller mindre som vildkatt.

Jag är tröttare än tröttast och känner att i veckan MÅSTE jag få en tid hos läkare så att jag kan kolla upp allt i kroppen, armen främst. Men det funkar inte att gå så här trött längre, efter tvätten av väggarna i köket var jag helt väck, det var ett rent under och en hel massa envishet att jag ens fixade andra målningen. Mår skit och känner att jag tröttar ut P med mitt gnäll om att jag är trött.

Både lillfis och jag, och förmodligen även Tintin har kommit fram till att vi vill bo på landet alltid… hade vi bara vattenklossett därute skulle jag LÄTT bo där året om, vägen upp kanske skulle behöva bättras på också så att man kommer hem och till jobb även när det är dåligt väder.. men… tankarna om att riva stugan och bygga nytt spirar helt klart och jag VET att P inte är helt främmande för tanken även om det är en bra bit in till hans jobb därifrån.

På tal om jobb….. på måndag blir det till att ta tag med hårdhandskarna i jobbfrågan för min del. Det räcker nu, jag KAN inte vara hemma mer, jag MÅSTE ut och jobba.

Tänker sätta mig med telefonkatalogen och ringa alla tänkbara ställen, om det så innebär att jag har fem olika jobb, olika för varje vardag och ett extrajobb på kvällarna, så SKA jag jobba nu. ÄR SÅ LESS, men med den nivå som min energi ligger på så kommer det förmodligen innebära att jag stupar i säng och dör direkt efter jobbet varje dag… men jag gör gärna dete, bara jag får jobba, att ekonomin får sig ett lyft med ett jobb är ju också ett stort plus så klart men det är faktiskt inte det som är viktigast.

NU ska jag ta en kopp kaffe…

NU ska jag försöka skriva lite om veckorna som gått.. har inte hunnit, orkat eller varit motiverad.

Ny tid, ny start,,, känner mig närmare P än på länge. Känns gott, hoppas och ber att det håller i sig.

Vi åkte till Danmark då. Jag hade kollat upp ett ställe vi kunde ta oss till via tåg från Fredrikshavn. Färjan avgick kl 8 och svärfar skjutsade oss måndagen efter att P kommit hem (han kom ju på lördagen) Turen gick med Jutlandica-färjan. Jag som aldrig åkt turen Göteborg-Fredrikshavn hade inte lagt så mycket tanke på bokningen av färja utan gick på tiden bara.. Färjan var tråkig, tax-freen liten och väldigt utplockad.. tomt i hyllorna.. trist.

Väl framme gick vi en tur på stan, men det var rätt så trist faktiskt, dyrt och egentligen inget märkvärdigt så vi tog oss vidare till Sindal med tåg.. det lustiga var att när vi var på stationen hörde jag en bekant röst.

-Nej men herreguuuud…

vände mig om och det var vår granne och hennes minsting som precis kommit med färjan efter oss och som skulle med samma tåg som oss men några stationer längre, de skulle även med samma färja som oss på torsdagen..lustigt sammanträffande liksom.

Vi kom till hotellet tidigt, men det var tur för de hade missat mitt önskemål om handikappanpassat rum, det fanns ett på nedre plan så de kunde stuva om lite, men det var ändå 2×2 trappsteg på vägen, rummet var dessutom katastrofalt litet men det funkade.

Bäddmadrasser är dock något som danskar tydligen inte använder *S* vi låg direkt på resårmadrassen och hade fjädrar i ryggen hela natten…. för långa nätter blev det. Vi gick och lade oss före 21 varenda kväll. Men det var mysigt, vi låg o småpratade, skrattade och gjorde annat som par gör sen väcktes vi alltid runt 22 när norrmännen vi bodde grannar med kom inrumlandes och satte sig i sällskapsrummet vi bodde grannar med.

Vi spenderade dagarna med att promenera runt, sitta och prata och så tog vi en dagstur till Hjörring.

Ett tips om ni är i den byn, sök upp Café33 som drivs av handikappade unga, de har en konsthantverksstudio i anslutning till fiket och säljer sina alster i samma lokal som fiket. Bästa kaffet vi smakade under hela vistelsen.

I Sindal hittade vi ett fint konditori… goda bullar men 18 danska kroner för kaffet…som kom från en sunkig automat.. blääärsk.

Maten på hotellet var….sådär… Middag ingick ju och det var tvårätters första kvällen blev vi konfunderade…karboneader… läte som carbonara men visade sig vara en tungt panerad pannbiff. Förrätten ”hönsesallad” dvs en majonäsbasserad kycklingröra med massor av sparris..

Andra kvällen var det revbensspjäll till varmrätt och någon underlig vaniljpudding med körsbärssås till desert.. jag gillar körsbär så det gick finemang.

Sista kvällen var det nån gegga till förrätt som jag inte minns och hackeböff (pannbiff) till varmrätt.. pannbiffarna var superba men potatisen både såg och smakade konstigt…och mycket riktigt, efter en liten stund kommer servitrisen ut och beklagar att potatisen smakar märkligt och byter ut den, mot potatis som var kall innuti…….

FRUKOSTEN var ganska bra, underbart gott morotsbröd, goda pålägg men fatet med kokta ägghalvor var ingen höjdare eftersom vi lade märke till att det var samma ägghalvor som kom ut torsdag som tisdag…baconen smakade gammal sula och när man bet i den undradejag om det var baconen eller mina tänder som krasade.

Vi bestämde oss för att boka om färjan hem, för att åka med Danican och få lite roligare båt… så vi åkte 14.30 istället för 20.00 (grannen undrade sedan var i hela friden vi hade tagit vägen )

Köpte inte så mycket men några flarror blev det, för vi planerade tjejkväll med kollegan A och vännen E ute i stugan, några Martini-varianter och några små flaskor (sånna där smakprovsflaskkor) presenter till lillfisen fixade jag i Danmark, en gitarrformad väska och en jordglob (som dock ligger och väntar i garderoben till födelsedagen) och på båten införskaffades en stena-lastbil

Väl hemma möttes vi av en extremt kelsjuk Tintin, han hade blivit väl omhändertagen och grannen A hade hållt efter lådan extremt bra… inte en smula sand på badrumsgolvet. Hon fick en flaska mouserrande jordgubbsvin som hon mer än väl förtjänat.

Hon och jag fastnade ett par timmar i trappuppgången och pratade skit.. en riktigt trevlig tjej, umgås gärna med henne faktiskt. Hon berättade att en tjej i grannhuset som både hon o jag pratat en del med tydligen ramlat/hoppat/blivit knuffad ut från sin balkong…..på åttonde våningen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Men inget har stått om det i tidningar, grannen hade hittat en blogg som skrivit om det-författaren till bloggen hade bevittnat allt och hade lämnat vittnesmål till polisen. Har fortfarande inte hört något mer om det, har sett hennes kille vara ute med deras urgulliga rottisvalp, och en blond tjej men jag tror inte att det är HON, låter ju inte så troligt om hon drattat 8 våningar liksom…

LÅNGT INLÄGG men jag fortsätter….

Åkte och hämtade lillfis på söndagen, på måndagkväll drog vi till stugan och tisdag morgon smällde P i hop en lådbil till överlyckliga lillfisen. Han sov nästan med den första nätterna *haha* I onsdags kom då kollegan A och kompisen E, vi åt burritos som P svängt ihop, lillfis blev störtkär i A och beordrade att hon skulle läsa nattsaga (som just nu är barnens bibel som vi plöjer igenom).

Sen grillade vi marshmallows och pratade skit och tintin hade det urgott för det fanns två tjejer till som gosade med honom.. men sen var det nog inte så kul. För soffan var ju upptagen, där sov E, på golvet låg A men på en madrass (två iofs men staplade på varandra) så han fick inte plats. Kanske därför han sov i stort sett hela dagen i går??

I dag var vi in till Kinna och köpte glass, kollade loppisen i Örby (inget märkvärdigt väldigt överskattad) och sen högg P sönder sin yxa och gjorde om handtaget till en gitarrhals och sågade ut en siluett av en gitarr …. lillfisen blev rocklegend och rockade loss på gräsmattan.

Jag plockade en hög blåbär och gjorde hastmuffins enl min mors gamla recept, P gillade dem skarpt, de är inte så söta som tex sockerkaka eller vanliga muffins och har inte ägg i sig, blir lite som en blandning av scones och sockerkaka, lite knapriga utanpå och kletiga innuti, med lite blåbär i blev de dessutom lite fruktiga.

NU är det lördagsmys, disneydags på TV, lördagsgodis i magen och lillfis har även fått testa att grilla marshmallows.

Senare ska jag o P ha lite lördagsmys, pasta och köttfärssås, lite gott vin kanske och mysa till någon film

Nu har jag uppdaterat iaf.. nu är jag i kapp… over and out.