vet inte hur det gick till men en av mina mostrar hade hittat henne i hemmet igår.

Jag valde att klippa banden med min mormor efter min mammas begravning för drygt 6 år sedan efter att hon betett sig som ett SVIN rent ut sagt för sista gången. Det var liksom droppen när hon var elak mot mig på mammas begravning.

Mormor har alltid föredragit ”de andra” kusinerna, kusinerna M och C och deras mamma och lillebror är de enda i släkten som jag har kontakt med idag för de är i samma ända av släkten som jag. KUsin M har år efter år inte gett upp utan har bjudit mormor på kalas och hälsat på henne trots att hon har mått dåligt utav det, jag vägrade.

När min brors dotter fyllde fem år åkte jag dit och träffade henne för första gången, min bror försvann ur mitt liv i samband med mammas död också av anledningar jag inte vill ta upp här och nu, men eftersom han och hans dotters mor hade separerat och min son ville träffa sin kusin så åkte vi. Min son var eld och lågor över att få träffa sin gammelmormor, hans mormor flyttade ju till himlen innan han föddes. När mormor fick höra att jag var där ställde hon in…………………………………………………

Några månader senare var jag på besök hos min kusin och vem dyker upp på torget om inte mormor?!?!?.. Hon föll ner på huk och började prata med min son som om hon träffat honom massor av gånger och min annars så glada och sociala son frågade mig vem det var.

-Det är din gammelmormor, svarade jag.. försökte peppa honom och var så uppåt jag kunde..

Hon fortsatte prata med honom och höll kvar kärran men han bara ignorerade henne.. så till slut gick vi för det blev för pinsamt.

Min mormor var en väldigt underlig person, jag spetsade en engelskatenta när jag gick på högskolan, det var inte vatten värt för henne, för min kusin som gick i sjuan hade ju fått MVG och det smäller ju högre än ett VG…skillnaden var att jag läste på högskolan (där MVG inte ens ges i betyg) och min kusin i högstadiet..

När jag fick diagnosen att jag troligtvis hade livmodershalscancer och var LIVRÄDD för att inte kunna få barn, så satt hon bredvid min mamma i telefonen och gapade om att nån kärring i bibeln minsann fött barn vid 90 så jag hade all tid i världen på mig och skulle inte vara så sjuk efter uppmärksamhet att jag tyckte synd om mig själv…

TIll det så försvarade hon en person i släkten som begick sexuella övergrepp på mig, antingen så hittade jag ju på, och OM det nu var sant så var jag ju med på det. ”Du har ju alltid varit så sexuell utav dig”… detta sa hon till mig två år efter det hade skett, jag var 6 år gammal och anförtrodde mig åt min mormor..

Nu är kärringen död, hoppet om att jag nån gång skulle få en riktig mormor dog aldrig, människan funkar väl så antar jag.

Men nu är hon borta.

Och jag känner mig tom och ledsen och jag sörjer, jag sörjer en mormor..jag sörjer inte henne för hon var en ond, elak och väldigt underlig    gammal tant, men jag sörjer EN mormor. OCh då kommer jag att tänka på Elna, (mer om henne en annan gång) får nog leta reda på henne om hon lever.

Jag ska nog gå på begravningen trots allt, min kusin och jag pratade om hur viktigt det är att få ett avslut.

När mamma dog var jag arg i två år, arg på mamma att hon gick och dog precis när jag börjat ställa henne mot väggen för en hel del saker som hänt, arg på mormor för att jag aldrig duger åt henne. FÖrst efter TVÅ år kom sorgen, och då sörjde jag inte ens henne, jag sörjde en normal mor/dotter-relation. Den här gången ska jag inte ödsla tid på ilska, jag ska tillåta mig att sörja från början.

-Vi går nu mamma, jag gillar inte tanten, sa han bara och stirrade rakt framför sig…