ja ja ja

..eller nej nej nej.. Bloggen är inte stängd, inte avslutad eller glömd (bara lite bortglömd) men det har varit så himla mycket runt mig. Ni som känner mig och följer mig på Fejjan vet att mitt liv hoppar upp och ner och fram och tillbaka i en väldig fart. Blodtrycket likaså.

Så sent som i onsdags var jag helt däckad av en blodtryckstopp som tog mig upp på åttonde våningen i huset, det brände bakom ögonlocken och personligen tror jag att jag slog mitt rekord, för så dålig har jag inte varit sen jag var gravid och hade högt blodtryck pga havandeskapsförgiftning…

Jag har börjat skolan *fniss* jag är snart 37 år gammal och är en av extremt få i klassen på 185 st som är över 30.

Roade mig med att lyssna på två blonderade tjejer på 140 cm (är det bara jag eller blir kvinnliga släktet bara kortare och kortare??) som diskuterade en bekant som tydligen var hela 40 är (!!) som skulle läsa till socionom också med start till hösten.

Dessa två unga damer hade klart och tydligt en åsikt om så gamla som börjar läsa så sent i livet.. hur orkar man, man är ju gammal och trött och har familj och gud vet vad..

Jag stod precis intill och jag bestämde mig för att tolka det hela som att de absolut inte uppfattade att jag var så gammal som jag är.

Som tjock har man ju den fördelen lite också, att man inte ser lika gammal ut som man är, man får inte rynkor lika tidigt, men de gråa hårstråna finns där, under all artificiell intelligens- som jag kallar mitt rödfärgade hår… är ju blond egentligen men det är inget jag gärna skyltar med *S*

Funderar på hur man får flera tusen läsare till sin blogg utan att var kändis?

Måste man vara 16, blonderad och ha underliga åsikter om folk?

Måste man sminka sig så man ser anorektisk ut och lägga upp mobilbilder tagna framför badrumsspegeln?

Näe, jag är ganska nöjd med att vara en tjock tant i mina bästa år, jag känner mig till och med ganska snygg och framförallt smart, intelligent och intressant då jag drar på mig min fina röda väska som gubben köpte i julklapp till mig (för att matcha min fina röda dator som jag fick på årsdagen)..

I morgon ska jag till doktorn igen… en ny läkare igen.. jag lessnade på Backa vårdcentral där jag fått tre olika läkare på 8 månader, alla tre med olika åsikter om min hälsa och vad som eventuellt felas mig. Den sista var så bra, hon tog sig tid och var lätt att prata med och hittade vad som var det största problemet med mig helt klart,, vi skulle ses i januari igen och nu jobbar hon på Orust… Känns som en lite väl lång utflykt för ett läkarbesök. Så jag listade helt klart om mig på JÄrnhälsan där jag gick innan jag fick sonen, där jag hade en läkare som fattade…

Nu hoppas jag på att det kan sättas in lite resurs för mitt blodtryck och min vikt. Vet att man ska försöka själv men Xenical hjälpte mig då för 6 år sen, var ju tvungen att sluta med dem för en liten fis flyttade in i min mage och sen fick jag inte börja med dem igen, inte för läkaren utan för ni-vet-vem…..

Och så började klättringen uppför igen………Men det är slut med det nu.

I sommras hade jag tom funderingar på att be om en Gastric Bypass, men jag väger lite för lite för att få en sån utan överviktitsrelaterade sjukdomar…vilket jag iofs har en nu…

Det är också bra att frossa i ”Biggest looser” för då får man iaf lite inspiration, mina hundra kilo känns ganska pluttigt jämfört med Shaes 235 kg… (säsong 8 har inte sänts i Sverige än)

Nu ska jag mysa med min fis… i eftermiddag kommer hans pappa och hämtar honom och har jag tur träffar jag honom om två veckor igen, men man vet tydligen aldrig när pappa är officer och har pengar på banken….hatar matktmissbruk- särskilt när tingsrätten uppenbarligen svalde hans jävla stories.

Hur han sen kan leva med sig själv när sonen om och om igen talar om att han vill bo med sin mamma……. det är inte mitt problem.

What goes around, comes around

det är fanimej på tiden att jag skriver nåt nu.

Är mycket aktiv på ett forum som heter Familjeliv. Jag är en av dem som är mest aktiv och mest högljudd… knappast förvånande eller hur *S*

Jag är rak, ärlig och ibland uppfattas jag nog som kanska hård, har blivit anklagad för att vara elak men det är aldrig min intention, men ibland måste man ge folk en örfil för att de ska vakna upp ur sin koma.
Ibland dimper det ner ett mail i min inbox på Familjeliv, som i går…

En för mig helt främmande kvijna inleder med raderna att hon uppskattar mina kommentarer på sajten, att jag alltid kommer med så kloka och varma ord och aldrig ser ner på någon. Sånt värmer. Ibland får jag liknande inlägg i min gästbok sajten och även om P påstår att det är bara för att folk vill synas så tar jag till mig det.
Kvinnan som mailade mig igår undrade om jag hade tid och lust att hjälpa henne med en frågeställning hon hade och jag gjorde det. Tid har jag ju ett tag till iaf, tills skolan börjar.
Dessa mail som hamnar hos mig med jämna mellanrum är för mig en bekräftelse att jag har valt rätt…. det här beslutet som var sååå jobbigt och såå svårt att fatta att börja plugga något nytt. Vet att det är flera i min närhet som suckar och himlar med ögonen, som anser att jag är en hoppjerka, som anser att jag borde bli vuxen och sluta hoppa från sak till sak. Men jag förstår inte vad de menar riktigt. Lärare ville jag aldrig bli faktiskt. Det föll sig bara så, jag ville jobba med litteratur men insåg att det inte gick

Som litteraturprofessor (vilket jag satsade på först) skulle jag ändå bara hamna på sin höjd som kulturskribent/recensent på någon tidning, alternativt lärare på högskola/universitet.
Jag valde ämnen jag tyckte var kul att läsa på högskolan, dumt och naivt men fan vad roligt och så vikarierade jag som lärare och jag var bra på det…..jävligt bra. Till och med när jag hade dåliga perioder fick jag ovationer från kollegor, chefer, elever och föräldrar. Jag älskade att vara med eleverna, att förmedla kärleken till språket, att vara en vuxen som orkade och ville lyssna, en vuxen som såg om någon mådde dåligt, ett stöd både i skolan och vardagen (ser ni vart jag vill komma??)

Sen träffade jag exet och var så kär så kär att jag höll på att gå sönder innuti, ville göra allt för att vi skulle få den framtid vi / han ville ha…. att vara lärare passade inte in där, för dålig lön och det tog för mycket av mitt engagemang som jag borde lägga på honom och vår framtida familj. Oroliga föräldrar som ringde hem på kvällarna blev avsnästa av honom… Det gick inte.

Skaffa dig en examen sa han och så läste vi utbildningskatalogerna tillsammans…Dietist, bra arbetsmarknad, bra lön (bättre än lärare iaf) och så skulle det ju hjälpa mig att gå ner i vikt, jag skulle ha alla verktyg. Visst var jag intresserad herregud… det var ett fascinerande område och jag hade funderat på det själv 10 år tidigare. Naturvetenskapliga ämnen är inte mitt område, men han skulle stötta mig.
Jag kom in- fick toppresultat på högskoleprovet och tog mig in i den hårda konkurrensen och det var sååååå svårt. Kemin höll på att knäcka mig och jag blev gravid mitt i det…
FIck barn, flyttade och tanken på att pendla skara-göteborg för att få min examen blev otänkbar. Var skulle vi göra av sonen, för exet ville inte ha honom på dagis??

Jag bad på mina knän att få börja plugga börja jobba, göra något

”Vi hade ju en deal att du skulle vara hemma tills han fyllde 7 år, bryter du den nu?”
Fick jag kastat på mig….

Jag fick på nåder börja plugga för att plocka upp ströpoäng i svenska och engelska, sonen hos farmor under föreläsningarna, alla uppgifter fick jag försöka hinna med mellan städ och matning.. funkade inte kan jag ju bara tala om…

Allt rasade.. som ni ju vet…..

Nu har jag alltså fattat beslutet igen.. att följa mitt hjärta, ingen annan som påverkar eller knuffar eller drar mig i någon riktning som han eller hon tycker är bättre.
Folk som himlar med ögonen och som tycker att jag velar…. de känner inte mig, de vet inte vad jag längtat efter att göra hela livet, vad mitt kall är.

Jag inser att jag växt så jävla mycket den sista tiden, kanske det sista året. Det har varit så mycket turbulens kring mig och emellanåt har jag varit beredd att ge upp, att släppa taget om både det ena och det andra och gå vidare, men jag är stolt och lycklig över att jag inte gjort det.

Jag har en underbar man i mitt liv och om han älskar mig bara hälften så mycket som jag älskar honom så är jag mer än nöjd.

Jag inser att jag är nöjd med vem jag är, jag som hade SÅN åldersnoja inför min 30-årsdag……. var livrädd för att sätta en trea först vid min ålder, jag kallar mig själv numera för ”snart 40″

Jag är snart 40… herregud.. det känns tom bra att säga det.
Jag är tillräckligt gammal för att våga vara barnslig.
Jag är tillräckligt stark för att stå för den jag är…

Vill du köpa min bok?

Om jag får 20 direktbeställningar av min bok kan jag sälja den till reapris 110 kr mot ordinarie pris 212…Men jag MÅSTE få in 20 beställningar innan tisdag för garanterad leverans innan jul….Naturligtvis blir den signerad till er som beställer nu..OM NI VILL

Maila mig med namn och adress samt hur många ex du vill ha, bor du utanför göteborg kostar det 10 kr extra i porto.

Jag skickar då mina kontouppgifter till dig och så fort jag emottagit inbet så sänder jag beställning…

dock måste jag få 20 best så jag skickar inte kontouppgifterna förrän jag fått ihop en komplett beställning så att det inte blir massa krångel med att hålla på o betala tillbaka och så.

jamenherreguuuuud

vad slö jag har blivit på att blogga här.

Har startat upp en blogg till på annan adress där jag tar upp mer politiska saker. Känns som om jag vill skilja den delen från den jag är på insidan så att säga. Men är ni intresserade så får ni adressen dit om ni ber snällt

Ja vad finns att förtälja. Vi har varit i tingsrätten och tvistat eller vad man nu kallar det, får utslaget på måndag och helt ärligt så har jag inga höga förhoppningar, mest för att jag inte vill falla genom golvet om jag förlorar. OM jag gör det måste jag o T komma fram till ett okej umgänge. Jag har jättesvårt för att tänka att jag bara ska träffa min goding varannan helg, plus att jag kommer vara tvungen att åka tidigt på fredag för att hämta och tidigt på söndag för att lämna, jag hoppas och ber att vi kan vara vuxna nog så att han kan fortsätta hämta när det är dags för lillfis att åka dit isf.

Samma om jag vinner så måste vi finna en lösning som passar, att T har körkort underlättar helt klart för honom oavsett vad, jag håller på med min lapp men det tar tid, jag är fortfarande extremt bilrädd och därmed osäker så det måste bli mängdträning i massor. Det lär inte bli till nyår som P tycker, jag får förlänga mit lämp för första året försvann ju bara och det har inte blivit tillräckligt kört sista tiden trots att det låg på våran agenda.

Boken säljer… inte alls ha ha ha. 5 sålda ex i papper och 1 e-bok. Men det var kul att skriva den och förhoppningsvis blir det några fler sålda till jul.. kanske…

Gav bort ett ex till min goa söta granne nyss, de ska flytta i dec:-( trist, de är såå goa o mysiga hela familjen.

Bokprojekt nr två ligger i startgroparna, först ville jag hålla det jättehemligt men insåg att det förtar hela vitsen med projektet. Jag skriver om människor som överlevt sexuella övergrepp, det handlar om människor som blivit utsatta som barn först och främst.

Jag har annonserat på lite olika sajter efter folk som kan berätta sin historia och sen får vi se hur upplägget blir. Jag vill även kontakta myndigheter, skolor och polis för att få en bild av hur man arbetar när man får misstankar om att övergrepp pågår, vad som händer efter en anmälan osv

Under förarbetet har jag blivit mer och mer sugen på att arbeta mer aktivt, har folk från en organisation i min kontaktlista på FB och intresset har väckts. Att stå framför folk och prata är ju en av mina starkaste sidor, varför inte göra något vettigt av det?

Skulle vilja föreläsa för barn och ungdomar om detta, få dem att förstå att det finns modiga starka vuxna som tror på dem om de behöver bli trodda. Att man som barn alltid har rätt att säga nej, men även att man som tonårstjej har rätt att säga nej och bli respekterad och vad man ska göra om så inte är fallet. Skulle vilja snacka med tonårsgrabbar om samma saker.

Skulle vilja tala med lärare och se om de ser vad jag såg när jag jobbade som lärare och hur de agerar om de misstänker….

Ni ser.. det händer mycket i min lilla trötta hjärna nu.. för trött är jag.. väldigt trött och vet fortfarande inte vad det är för fel på min onda arm.

Ska till läkaren i november på en rejäl check-up, finns misstankar om problem med sköldkörteln.. ja men hejsan hoppsan.. så man är kanske kroniskt sjuk och lever ihop med ett skröppel… livet blir knappast bättre va *ASG*

Som jag sa till en granne och tillika förälder till flicka på fisens dagis… man måste se allt som händer som positivt och utvecklande, även om det är något som är utav helvete jobbigt och slitsamt… det som inte dödar härdar, tänk positivt

Så glad

Det blir visst ett inlägg till idag…

Älskade P kom hem från jobbet och var lite underlig….på ett positivt sätt.

Först tyckte han att vi kunde beställa hämtmat i dag…. sen började han dilla om att vi ju firar två år snart och att jag ju gillar presenter…plus att det skulle ju vara kul om jag kom in i rätten med något fint… började ana, men vågade inte hoppas (det där med rätten var nog mest ett litet skämt) för han skickade ett mail med lite bilder på en sak jag önskat mig ett tag…En laptop av minimodell..har velat ha en rosa för att skaffa en matchande mobil HIHIHI

 

P tyckte dock att en röd var mer vuxet så han skickade bilder på denna fina aparat…. och när han kom hem hade han köpt den till mig… tokgubbe….blev så glad och rörd att jag fällde en tår.

Sitter med min nya röda blommiga älskling nu och de pengar jag skulle lagt på en dator i januari får gå till studielitteratur istället..alltid något

 

Nu blir det nog mycket…..

måste ju uppdatera. Blev ju väldigt dränerad efter boken blev klar men jag har förstått att jag är saknad… känns ju lite mysigt…

SÅÅÅ.. låt oss börja…Jag är ju skuldfri numera och firade med att gå till kronofogden och få ut ett ”skuldfrihetsintyg” som ska visas upp i tingsrätten på måndag då huvudförhandlingen kring pojkens boende är…känns skönt att kunna ge till soctanten så hon kan torka sig i arslet med.. och även exet (vinkar till Skara där han sitter och läser detta) som gång på annan påpekat att de ska undersöka min ekonomi… det är ju faktiskt så att man är inte sämre förälder för att man har dålig ekonomi, men kronofogden och jag har iaf gjort upp nu GÖTT.

SEN var vi på banken jag o P… fick ett lånelöfte på 1.4 mille.. banken blinkade inte ens över min ekonomiska situation, de tog upplysning och gjorde en nogrann koll och såg att ja, jag har en anmärkning men den är betald så jag fick utan problem stå med på lånet.

Varför skulle vi låna undrar ni? Jo vi hittade ett drömläge. Ett hus i skogen utanför Hyssna, där vi vill bo. Vi kollade upp allt praktiskt först, jag ringde skolan och visst fanns det plats för lillfis om så skulle vara fallet, de rådde oss också till hur vi skulle gå till väga med överflytt. Min tanke hade varit att låta honom gå här i Götet till sommaren men de hade lite andra förslag så allt var ordnat på den punkten. I och med det beslutet så var vi också tvungna att ta lite andra beslut, efter snack med både banken och studievägledare beslutade jag att söka in på universitetet igen. Jag gjorde lite tester över nätet, pratade med massor av människor som jobbar inom de områden jag är intresserad av OCH med CSN och det visar sig att jag har 7 terminers studiestöd kvar, inte 3 som jag trodde… vilket förändrade bilden något.

Jag har sökt nu.. och hoppas att via högskoleprovet säkra en plats…..på socionomprogrammet. Jag vet att det finns folk som lackar ur på mig att jag hoppar fram och tillbaka men det här känns som rätt steg, förstår inte varför jag inte valde socionom sist jag började plugga, när jag levde med exet men det var mycket som hände då som inte var rätt.

Huset då?

Jo.. i skogen.. 3 hektar mark varav större delen skog, precis som vi vill ha det.. MEN huset var i SÅÅÅ dåligt skick, säljaren ville inte sälja det skulle gå på exekutiv auktion och ägaren motsatte sig verkligen det hela. Det hade varit ute en gång tidigare hos KF men banken hade inte godkänt budet. Det var sjaskigt, elen avstängd, det stod tomma mjölkförpackningar överallt och bönburkar.. uppenbarligen bodde han där men värmde maten på ett campingkök som stod på golvet i vardagsrummet.

Vi kollade upp honom och han är ”some sort of caracter” kan jag ju säga… vi kände att lägga bud där… på runt millen, skulle innebära minst en mille till att fixa till stället. Fuktskadorna gjorde att det luktade illa i huset och han hade haft planer på någon slags trädgårdsförsäljning, blåbär och det var skit överallt, tomma krukor, maskiner bilar.. you name it.

Vi såg framför oss hur vi aldrig skulle bli av med honom, han hade nämligen en hel massa konstiga avtal med ett företag, nämligen det han själv ägde. 2.8 hektar av marken arrenderades av hans företag och det skulle vara avskrivet men var inte..

Sen såg vi ett avsnitt av ”mannen under trappan” och kände att nej… det kommer bli så… så vi backade. Vi hade tänkt att buda max en mille med tanke på att vi behövde utrymme för reparationer i budgeten, huset gick sedemera för 1.350 000 så det hade inte gått iaf.

MER då…hmmmm

Boken är ju som sagt klar… på bussen från anställningsintervjun för ett par veckor sedan träffade jag en kvinna som var på väg till bokmässan och behövde lite guidning.. Vi kom att tala och det visade sig att hon är författare och jobbar som frilansredaktör på LL-förlaget (lättläst) samt har lite kontakter här och var. Hon blev jätteintresserad av min bok som jag så klart sålde in *he he* men hon presenterade sig inte. Dock gav hon lite ledtrådar kring vad hon gjort så jag googlade och hittade henne, sände ett mail och voila jag tror jag har fått en mentor.

Jag berättade för henne om min nästa bokidé (som inte är en roman utan en bok kring ett ganska tungt ämne) och hon är på och puschar mig och kom med lite tips om hur jag skulle angripa det hela.

Känns jättekul att ha fått en sån kontakt, hoppas hon inte tycker att jag klistrar mig på henne bara. Verkar vara en underbar människa. Hennes ”pojkvän” bor tydligen där ute där jag jobbar nu…inser att det låter helknas att säga pojkvän när man är närmare 50 som hon är .. men så sa hon så då får det bli så

På måndag är det huvudförhandlingar i tingsrätten kring lillemans bonde… det gör ont i mig att hans pappa måste dra det så långt. Han påstår att HAn agerat vuxet i det hela… känns inte särskilt vuxet att bara någon vecka efter han fått veta att jag har träffat en ny stämmer mig på boendet… nä inte särskilt vuxet.

Min advokat är iaf bäst och vi har en strategi som känns väl förankrad och även om jag inte vill få upp mina förhoppningar så vet jag att den som får betala i slutändan är den som startat upp det här. Och det är INTE jag, jag ville leva mitt liv utan exet och det straffar han mig fortfarande för…barnsligt.

För att visa kan jag citera från utredningen en sak han sa . ”W måste förändra sig om jag ska kunna lita på henne igen”.. Han menar så klart att jag ska bli foglig och göra som han tycker att jag ska göra… inte vara glad positiv, förälskad och energisk… nej nej..

Pinsamt är ordet… men som sagt.. det är han som får betala, både ekonomiskt då han får stå med den dyrare notan av de juridiska kostnaderna (han trodde väl att han skulle skuldsätta mig men jag har rättshjälp tack o lov) och de känslomässiga…

”Pappa tycker att du ska flytta tillbaka till Skara, det vore det bästa säger han” är en annan kommentar som dyker upp.. kan han för fan inte sluta att prata om sånna saker med vår femåring… skandalöst.

Men men.. skit sak samma.

Saker och ting löser sig ändå förr eller senare. Jag lever ett bra liv med en underbar man som visserligen är lite trög i bland men vilken man är inte det? En man som uppmuntrar mig att göra vad jag känner känns rätt och stöttar mig känslomässigt och alltid finns där…. tycker synd om P som kastats in i allt detta och får stå ut med att jag känner mig hopplös och trängd av alla utredningar och påhopp.

Antar att det bevisar att han älskar mig oändligt mycket mer än jag trott… och jag älskar honom..

NEJ

jag har inte slutat att blogga… har bara kännt mig lite dränerad på skrivande efter boken.

Har fått jobb.. jobbar numera på ett trevligt litet företag längst ute på Nya Varvet och pysslar med marknadsundersökningar… skoj gäng, inget drömjobb men en inkomst och bra tider och bra lön…

Återkommer längre fram när inspirationen väcks

NU ÄR DEN FÄRDIG!!

ROmanen om NIcke och Annika är färdig och finns till försäljning hos vulkan.

Det går att köpa den som traditionell ”pappers-bok” eller som e-bok för den som orkar printa ut själv eller läsa på skärmen.

Köp den! lämna gärna recensioner till mig här i bloggen eller till min mail.

Jag ser fram emot att få era åsikter, även negativ kritik är bra för man kan ju inte bli bättre om man inte vet vad man gör fel.

Nu ska jag ta lite skriv-vila ett tag, kanske tom från bloggen. Sen startar jag upp nästa skrivprojekt, jag har fyra funderingar på gång som jag är oerhört sugen att sätta i gång med.

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=38351

där är länken igen ifall det inte funkar att klicka på ordet ”vulkan” högre upp.

I övrigt.. anställningsintervju i går.. hoppas hoppas. Jag var en av tio som valts ut bland över 100 sökande så det känns spännande.

PS köp min bok *S*

dags för läkarbesök

Ringde äntligen vårdcentralen i går och fick tid omedelbums.

Sköterskan jag talade med var lite förvirrad, förvånad och irriterad över att jag inte blivit skickad till röntken då i februari när jag var där, hon trodde INTE det var en nerv i kläm som läkaren då trodde, inte helle en muskelskada för det är så diffus värk…vette fanken vad det är… antingen har jag väl cancer eller så får de amputera armen *sjuk humor jag vet*

Har sovit urkasst i natt.. först väcktes jag av telefonen… Ps ex ”over there” som alltid låter maxantalet signaler gå fram, och sen gärna ringer igen ett par gånger eftersom hon vet att P inte vaknar av telefonen….att vi är två stycken till som bor här verkar hon inte bry sig om det allra minsta.. skitkärring rent ut sagt.

Sen kom lillfis intassande… han mumlade något om en mardröm och att han hade ropat på mig, men det hade jag inte hört trots att jag bara låg och halvsov….

Sen var det tydligen hemgång från krogen precis utanför vår balkong, fönstret öppet för det var så varmt, det innebär att vi hör alla djupa diskussioner som pågår utanför..tydligen är det en naturlig rastplats precis vid vårat hörne för ALLA stannar och pratar där.

SEN kom regnet… rejält… där någonstans lyckades jag somna.. men då var klockan långt över 2, för P kollade klockan vid 1 och jag frågade…

Helg sen då.. jag föreslog till P att han skulle ta en tur till landet ensam… dels för att jag är trött och nog behöver sova i egen säng ett par nätter till.. och dels för att han behöver det. Kanske kommer han bli lite längtig om han sover där någon natt ensam, det har varit låg frekvens sen danmark.. ingen frekvens… trist.

Känner för att få färdigt romanen och i natt när jag inte kunde sova var det ju läge att ligga o fnula lite på idéer om vart historian ska ta vägen och jag tror jag har klart för mig vad som ska hända de olika huvudpersonerna.

Nästa romanprojekt blir nog lite mer invecklat, denna historia är ju en ganska enkel berättelse om kärlek som kommer på avvägar och människor som träffas och skils och träffas igen genom livet… nästa blir nog en mer sci-fi-inspirerad berättelse som springer ur en diskussion jag och P hade sent en natt… läs mitt inlägg om Darwin och det naturliga urvalet så förstår ni vad vi snackar om innan vi somnar *ha ha* och den romanen kräver nog mer studier och forskning så att det inte blir några sakfel, sånt är så irriterande.

Doktorn i dag då.. kl 14… får se vad som händer, om jag har båda armarna med mig hem sen.

Monster…..

Inte många känner till mina monster.. berättar jag om dem så förstår människor ofta bara ena sidan, för det är den uppenbara. Ätmonstret… det som tar över mitt inre när allt gått åt helvete, när det är synd om mig, när jag är ledsen och mår kasst… då ploppar ätmonstret upp och talar om för mig att jag ju ändå är så jävla ful och värdelös att jag lika gärna kan unna mig något gott… mycket gott… sött och fett, helst i kombination.

Mitt andra monster…. straffmonstret, svältmonstret… det smyger sig ofta på mig utan att jag märker det. När jag haft besök av ätmonstret händer det att svältmonstret hoppar in och tar över en kort tid, som för att kompensera, men oftast så avviker svältmonstret ganska snart… men ibland liksom stannar det…

Som den gången i gymnasiet då det bodde med mig i 4 månader….. jävlar vad jag gick ner i vikt, för mig var det det bästa som hade hänt mig… jag blev smalare och smalare och ingen misstänkte att jag hade problem, utom en idrottslärare men honom kunde jag dupera bort och mitt lilla monster hjälpte mig med lögnerna…..

Eller sen, när jag flyttade till Skövde… det började med ekonomiska problem som gjorde att jag helt enkelt inte hade råd att köpa massa extra mat… och utan att jag ens märkte det bodde svältmonstret med mig i över ett halvår. Jag svimmade hos optikern, jag svimmade när jag gick upp för trapporna hemma.. men jag var smal.. jag hade för fasen tom en platt mage.

Jag hade en period för ett par år sedan, något halvår efter min skilsmässa… då svältmonstret blev inneboende hos mig….

Man kan tycka att när jag väger nästan (eller tom över) 100 kg att ett svältmonster är en välkommen kamrat, men mitt problem är att jag har redan förstört så mycket av min kropp att det inte får bli några längre besök av monstret igen.

Min galla pajjade troligtvis till följd av de längre besöken av svältmonstret. Min matsmältning är också helt uppfuckad, min mage och mina tarmar

Varför skriver jag om detta nu?

Jo för att jag kom på mig själv i går med att inte äta… helt seriöst.. jag äter INGET på dagarna.. gröt till frukost och leverpastejmacka efter lämning på dagis (förlängd frukost)… sen INGET förrän middag vid 18-20 någon gång….

Jag känner ibland att det suger… men det är inget jag tänker på…

Visst behöver jag verkligen gå ner i vikt, men jag skulle må bäst av att ha en regelbundenhet i mitt ätande, men är jag inte hungrig så ska jag väl inte äta?

Jag är 36 år gammal och har fortfarande inte kommit underfund med min kropp och mitt ätande, förstår mig inte på hur min hjärna fungerar när jag, som ändå väger som jag gör, utan att tveka plockar till mig choklad i butiken, mitt i veckan.

För några år sedan gick jag med på ett vad. Jag var aktiv på Netdoktor.se och var med i ett forum för *surprise* viktminskning. Vi slog vad om att vi skulle klara oss i 100 dagar utan sötsaker, efter 23 dagar var det bara jag av 37 tjejer kvar- jag stod ut i 100 dagar och gick ner 8 kg….utan att lägga om kosten i övrigt, utan att träna. Det enda jag tänkte på var, inget godis, inga kakor, inga bullar och i mesta möjliga mån osötade matvaror så som bröd, ketchup, sylter och moser utan socker…

8 FUCKADE KILO på 100 dagar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Utan någon större ansträgning…

Detta gör att jag blir sur på mig själv för att jag i förrgår tackade ja till en skittles… en liten godisbit ( i storlek med en smartie) som i stort sett bara består av socker… borde kunnat säga nej men sa ja av bara farten…

Mitt värsta monster är nog ändå jag själv…. kanske kan få hit någon som kör en exorsisttimma på alla mina monster, så jag kan komma ut från rummet normalviktig och monsterfri *ASG*

Näääe.. jag är den jag är, och ser ut som jag gör och äter som jag gör av orsaker som jag själv faktiskt KAN styra över.. jag är INTE sockermissbrukare längre däremot är jag helt klart överätare och jobbar på det.. ska inte heller slå över till underätare.

Jag är ju för fan svensk.. ska det vara så svårt att bli lagom då ??????